Funderingar

Vilken varm november vi har i år. Idag har jag plockat två tomater från tomatplantan som står på framsidan av huset. Lite sönderfryst, men tomaterna mognar fortfarande. Goda var de också, om än kalla. Och efter tomaterna plockade jag mig två smultron från de fortfarande blommande smultronplantorna.

Nu i helgen är det dock lite kallare än det varit tidigare. Igår var vi på en heldagskurs i spårning med Gandalf. Jag hade klätt mig som jag skulle gjort tidigare helger, men igår var det kallt och jag småfrös hela dagen. Men kursen var rolig. VI fick lära oss att blodspåra. Vi fick lägga spår med blod i och så i slutet la vi en rådjursfot. Gandalf var riktigt duktig och väldigt förtjust i rådjursfoten. Kursledaren tyckte han var målmedveten och gjorde helt rätt. Duktig pojke således! Han tycker det är väldigt, väldigt roligt så vi får nog försöka fortsätta med spårning. Något som handlar om att en hund får göra precis det som en hund ska.

Annars är vi ganska nöjda med den här långa varma hösten. För varje dag det fortsätter så här så sparar vi pengar. Elräkningarna förra vintern var inte att leka med. Som det är nu har vi inte alltid värmen igång ens, förutom i badrummen. Under veckorna har det oftast räckt med att köra en omgång i kakelugnen på kvällen. Och detta är första helgen som vi haft värmen igång hela helgen. När vi börjar jobba nu igen så kan det nog hända att värmen åker av igen. Inte göra av med mer el än nödvändigt.

Och vädret har också varit bra, den ljusa delen av dygnet har faktiskt de flesta dagar varit ljus och inte helt igenmulen. Inte har det regnat mycket heller än så länge i november.

För min del en alldeles utmärkt höst. Och för min del får det gärna fortsätta så här.

Ibland funderar man på saker. Ibland på stora saker och ibland på små. Just nu funderar jag på att jag är ganska renoveringstrött. När det gäller utsidan av huset. Vi måste få den klar innan vi börjar med det lite roligare arbetet med insidan. Vi har köpt en bygglampa så att man kan göra lite efter jobbet. Med betoning på lite. Vissa helger har vädret varit emot oss. Sista helgen gick det tex bara att arbeta en dag. Likadant verkar det bli kommande helg. Visst vi närmar oss slutet, men det tar tid. Det ska bli så härligt när det är klart. För att roa sig med något när man inte kan jobba ute så får man titta på det som gjorts. Så jag tittade på lite bilder och på huset. Då började jag fundera på saker som egentligen är självklara, men jag tänkte lite på det i alla fall. Och det är det här med att blanda nytta med nöje. När man tex sätter panel på hus.

Vi har ett högt hus. Och mitt på huset finns det en dropplist. Precis som det gör längst ner.

Då sitter jag och funderar. Varför har man egentligen en dropplist mitt på väggen?  Varför räcker det inte med en längst ner? Då det uppenbara slår mig. För att man inte ha så långa bräder så klart! Därför måste man göra något mitt på väggen så att brädorna räcker till. Och så funderar jag på varför man sätter en bräda på tvären under dropplisten.

I och för sig så ljuger jag lite nu. Just NU funderar jag inte på det längre. För jag har redan kommit på det. När vi bytte panel. Förutom det uppenbara att skydda överdelen av panelen så kan man också under den brädan gömma att alla panelbrädorna inte är exakt lika långa. Det är tillräckligt jobbigt att få panelen att ligga an mot dropplisten längst ner. Det är ganska pilligt att fixa varje panelbräda så precis att den passar mot både övre och undre dropplisten, på ett hus som inte är rakt. Alltså sätter man en bräda som skydd. Och så målar man den i en annan färg och det blir även dekor!

Läkten i sig är ju också en historia. Läkten ger extra skydd åt panelen. Så klart. Men se till att hyvla till den lite och ge den lite mönster så blir det också dekor!

Och fönster. Foder kring fönster. Behövs. De döljer de inte alltid jämna kanterna runt fönstret. Och de sätts över glipan mellan panelen och fönstret och ser till att det inte kommer in något vatten där. Skyddar.

Men om man samtidigt gör överliggaren lite roligare, en liten sväng på överfodret och hyvlar till en underliggare och målar allting i ein avvikande färg. Dekor!

Visst är det härligt på något sätt. Att saker kan vara både nyttiga och vackra. Inget nytt och ingen originell tanke, men i alla fall så är det intressant. Och något man kan fundera på lite.

Nu ska jag skriva ett typ av inlägg som jag aldrig brukar ägna mig åt, men då jag idag blev lite förbannad efter att ha lyssnat på Sommar så kunde jag inte låta bli. Och det är ju min hemsida. Så jag gör som jag vill.

När vi köpte vårt gamla hus tänkte jag att vi skulle ägna oss åt byggnadsvård. Dessvärre var det så för min del att ju mer jag läste och ju mer diskussioner jag läste i olika forum, desto mer tyckte jag att det blev någon slags snobbism i byggnadsvården som jag inte gillade. Så jag deltar inte längre i några diskussioner och ställer sällan några frågor för jag tycker inte det ger något. Man får bara olika åsikter om vad som är "rätt".  Försöker istället läsa mig till en del och i övrigt så funderar vi själva. Och blandar gammalt och nytt. Vilket ärligt talat de flesta verkar göra, om än i olika grad.

Idag lyssnade jag på Göran Gudmunssons sommarprogram och blev ännu mera anti byggnadsvård. Enligt honom så verkar det som att all god design gjordes på 1700-talet och att det är den man ska nöja sig med. All modern design är av ondo. Och då pratar han i största allmänhet, inte bara om du skulle råka bo i ett 1700-tals hus. För mig låter det väldigt konstigt om någon skulle bestämma att den här designen är den snyggaste vi kan ha, nu kan ni sluta vara kreativa för det bästa är redan gjort.

Vad är det för konstig syn på saker och ting? Jag gillar inte all design, vare sig den är gammal eller ny, men jag tycker det är väldigt roligt med design. Oavsett århundrade. Kreativitet är ju vansinnigt roligt! Att komma med egna idéer är också vansinnigt roligt. Något som Göran Gudmunsson då tycker är helt onödigt. Gör bara som man gjorde förr så är det precis så vackert som det SKA vara. Fundera inte på något nytt för det är ändå inte snyggt. Bah!

Han påtalade också att har man gammal design behöver man inte heller något pynt för gamla element och gamla byggnadsdetaljer är så snygga i sig att det behövs inte något mera. OK nu gillar jag inte en massa prydnassaker eller onödiga saker som står framme, men den som gillar det kan väl få ha det ändå. 

Han talade också om att man inte ska besöka moderna byggvaruhus om man ägnar sig åt byggnadsvård. Så ni som åker till Byggmax och co ska genast sluta med det om ni samtidigt anser er ägna er åt byggnadsvård. Nu sa han inte exakt så, men jdet var så jag uppfattade budskapet.

Och jag som började lyssna med ett ganska brinnande intresse faktiskt. Nu går jag över till Mark Levengood istället. Han är i alla fall rolig.

Igår hade vi begravningsgudstjänst för mamma. Det var tungt och det var bra. Man behöver den där stunden att säga adjö. Att få gråta en stund alldeles legitimt.

Ha det bra var du än är mamma, vi klarar oss nu.

Det blev inte som läkaren sa. Mamma kom aldrig tillbaka till äldreboendet.

Hon blev sämre igen och efter det har det varit en lång, väldigt jobbig kamp. Men nu är den över.

Mamma är fri. 

Gå iväg med Bimbo mamma.

Ibland kan livet vara envist. Ibland vill det helt enkelt inte släppa taget. Fast det borde. Annandag påsk fick min mamma en kraftig hjärtinfarkt och vi åkte in till akuten. Jag satt där ganska länge med henne, klockan hann bli ganska sen. Och vi pratade mycket. Så klar som hon var i huvudet den kvällen har hon inte varit på mycket länge. Till sist hamnade hon på hjärtintensiven och jag åkte hem. Först låg hon ett par dagar på hjärtintensiven, men sedan flyttade de henne till en vanlig avdelning. Hon blev dock inte bättre utan istället tillstötte flera saker.

Förra lördagen flyttades hon tillbaka till hjärtintensiven och ett eget rum. Min syster kom också upp hit. Det var då klart att mamma inte skulle lämna det rummet i livet. Sedan dess har vi väntat på att hon ska få bli fri. Kroppen och sinnet kan vara segare än man tror. Trots att det knappt finns någon kraft kvar i den sköra kroppen så håller livet sig fast. Läkarna och sjuksköterskorna har förklarat för oss att det är bara att vänta och de har förklarat för oss om hur de sista skedena i livet fungerar.

Det har varit jobbigt att se. Vi har väntat och vakat. Hållit hennes hand når hon fått ångest. Man slutade med dropp och allting livsuppehållande. Det enda hon fick var morfin. Men hon höll ut. 

Och nu plötsligt kommer läkaren och säger att tillståndet inte längre är "terminalt". Nej, nu kommer hon att överleva. Och vi är totalt förvirrade. Vi åker hem en sväng för att fundera på detta besked. Då ringer man från sjukhuset och säger att nej, nu behöver vi nog åka in för nu är hon jättedålig. Hon har andningsuppehåll och är inte kontaktbar. Vi jäktar iväg. När vi kommer dit är hon full kontaktbar igen. Och nu är hon bättre och kommer troligen att bli "frisk". Vi fattar ingenting.

Vad som är klart är att hon trillat ännu mera ner  i demensen. Hon pratar och pratar och det är inte någon mening bakom alls. Och hon är elak. Det hade varit bättre om hon fått frid. Det låter hemskt men det är sant. Hon har alltid förklarat för oss att hon inte vill leva så här. Att vi skulle se till att inga maskiner användes. Och hon har varit livrädd att bli som sin ena syster som blev gravt dement. Och nu är hon där. Nu får hon istället leva på det här viset och vi får stå ut med det.

På något sätt.

Det går väldigt långsamt med den där våren. De har lovat plusgrader här ganska länge nu, men kylan håller i sig. Ändå har vi inte tillnärmelsevis den vinter vi hade förra året. Vi har idag den 3 mars och de pratar ändå om plusgrader. Vi har nästan inte någon snö alls och jag hoppas att det lilla som ligger kvavr är borta inom kort. Jag tog inte så många bilder i mars förra året, men den 20 mars såg det i vart fall ut så här i trädgården.

Så det känns som vi ändå är en månad tidigare i år. Än så länge. Det kan hända mycket ännu, Dock skulle det inte vara så fel om våren kom snart. Vintern i år har visserligen inte varit så hård och det har inte varit så mycket snö (häromkring - jag kan bara utgå från mig själv) - men den har varit lång. Alldeles för lång. Och jag behöver vår nu. I helgen ska jag försöka stoppa ner lite fröer i jorden. Inomhus då alltså. Jag ska ta mig själv i kragen och jobba lite i trädgården också. Jag får inte deppa ihop pga rådjuren. Jag får försöka stoppa dem istället.

Helgen ska bli fin efter vad de har lovat så jag hoppas verkligen på det. Någonting ska man nog kunna hitta på då. Har varit inlåst med maginfluensa hela veckan så jag behöver få komma ut lite nu.

Imorgon ska jag dock jobba. Men jag ska gå hem tidigt och åka iväg till mamma. Hon har ringt flera gånger ikväll och jag vill se hur det är med henne. Kanske ta ut henne lite.

Hon ringde ikväll och berättade för mig att hon var ute och rände.

Var är du då?

Ja, de körde ut med oss långt och sedan lämnade de mig här.

Var lämnade de dig?

I en röd stuga?

Var ligger den då?

Ja, den där röda stugan i skogen mellan Broby och Hässleholm.

Finns det inte någon annan där?

Nej - de åkte allihop.

OK - men jag ska ringa och be dem komma och hämta dig.

Jag tror inte att de vet var jag är.

Jo då det tror jag nog att de gör, jag ringer till dem.

OK

Jag hörde att mamma var riktigt orolig - hon var ju ensam därute i skogen! Och så ringde jag till stället där hon bor och bad dem gå och prata med henne. Vilket de gjorde. Sedan pratade jag med sjuksköterskan lite. Mamma kändes extra snurrig och det brukar tyda på något. Urininfektion t.ex.

Efter en stund ringde jag och pratade med mamma igen. Då hade personalen varit där. Men hon var fortfarande i stugan. När jag fårgade henne hur där såg ut så var det som i en badstuga. När jag frågade vad hon gjorde så låg hon i sängen. Så då fick vi prata lite om att hon kanske kunde sova där inatt. Jag förklarade att personalen var ju också där, de hade inte alls åkt iväg utan de var i köket utanför hennes rum. Vi fick prata om att hon hade en larmknapp om halsen och om hon ringde på den så skulle de komma. 

Det lät som hon var bättre.

Sjuksköterskan ringde igen och hon hade varit inne hos mamma hon också och hon sa att efter mitt samtal så var mamma lugn. Men jag vill ändå åka till henne imorgon och kolla läget lite. Bara prata lite om inte annat. De skulle ta lite prover också.

Det är förbaske mig inte lätt att bli gammal. Jag vet, jag har sagt det förut - men jag säger det igen!

Mammas demens får en att undra hur en hjärna egentligen fungerar. Var kommer alla konstiga tankar ifrån? Mamma har till exempel fått hjälp av min mans bror. Han har inte någon bror såvitt han själv vet. Det fick jag veta en dag när hon bodde här och jag hjälpte henne att klä på sig.
Min man har också hjälpt henne att klä på sig och han är förmodligen duktigare än jag.

"Han är duktig på att hjälpa mig med kläderna."
"Vem då?"
"Din mans bror."
"Jaha - ja det är han nog." Jag har nämligen fått lära mig att man ska inte säga emot eller försöka förklara.
"Är han sjukvårdsutbildad?"
"Nej det är han inte"
"Har han lärt sig själv att bli så duktig?"
"Ja det har han nog."

En annan dag var min man och jag ute hos henne - hon och jag sitter och pratar och min man bär något någonstans.

"Var är din man?"
"Han är ju där."
"Är det din man?"
"Ja - det är det."
"Jag har så svårt att se skillnad på dem."
"Ja det är inte lätt, de är som tvillingar." - det är som sagt inte någon idé att säga emot

Och idag var jag och hälsade på henne. Då undrade hon hur min mans bror hade det.
"Jo, han har det nog bra"
"Vad gör han nu då?"
"Äh - jag vet inte jag har inte riktigt koll"
"Så han kommer inte och hjälper dig nu istället när jag inte är där?"
"Nej - det gör han inte."

Hon är i alla fall helt övertygad om att min man har en bror. Som har varit ute och hjälpt henne. Och som var både trevlig och duktig.

Jag tycker faktiskt det är ganska taskigt av min mans föräldrar att ha dolt för honom att han har en bror. 

Nu blir livet förändrat igen. Igår kom mamma in på ett korttidsboende. Där ska hon bo tills hon får ett äldreboende. Tror jag i alla fall. Hon har bara varit där två dagar, men hon gillar stället. Hon har stora fönster som gör att det är ljust, och hon kan se ut över hus och trädgårdar. Det gillar hon. Idag har vi varit på sjukhuset, hon har fått ta bort några stygn hon fick förra veckan och så har vi ätit räkmacka. Det var gott!

Man tror att det ska vara en lättnad. Och det är det, men det är som att det liksom inte har fastnat ännu. Jag tittar ut mot lilla huset för att se om hon tänt. Behöver hon hjälp? Har hon spisen igång? Har hon stängt kranen? När jag kör in bilen så kollar jag noga så inte hemtjänstbilen står där. Vilket den så klart inte gör. Så även om det är en lättnad så har min hjärna inte fattat det ännu. Jag tror faktiskt det tar tid! Det har hängt över oss så länge nu, det är så lång tid som man inte haft ett riktigt liv, så det tar lite tid att trilla tillbaka igen. Och helt över är det inte heller. Hon bor på ett korttidsboende. På en demensavdelning. Och även om mamma är dement så är hon inte borta. Rätt vad det är förstår hon vad hon är på för ställe. Och undrar. Kanske. Jag vet inte. Jag hoppas bara innerligen att hon ska fortsätta att trivas. Det skulle göra livet så mycket lättare. Om hon trivs och vi kan få tillbaka våra liv. Kanske vi orkar kratta bort de ruttna äpplena från gräsmattan. Kanske jag orkar plantera alla mina lökar som jag vill ska blomma i vår. Kanske jag orkar gå ut och slå ett brännbollsträ i huvudet på rådjuren som käkar upp halva trädgården för oss. 

Men nu ska jag vila. För det behöver jag. 

Min mamma är 85 år gammal. Fyller 86 i januari. Då kan man kanske tänka att det är härligt att få uppnå en sådan ålder. För vissa är det dock inte eftersträvansvärt att bli så gammal. Det finns något ordspråk eller aforism som säger något i stil med "Det viktiga är inte att lägga år till livet, utan att lägga liv till åren". Det är rätt. Det är bättre att få lämna världen i tid istället för att vara kvar för länge.

Min mamma är ett exempel på detta. Hon har varit lite disträ i några år, inte klarat att betala sina räkningar, men annars har det gått ganska bra. Hon flyttade till oss i vårt gårdshus när vi köpte huset och det gick också ganska bra. Hon hade som uppgift att laga mat till oss när vi kom hem från jobbet och hon tog den uppgiften på största allvar. Det funderades på rätter och hon läste recept. Lagade också till både det ena och det andra. Hon tyckte det var roligt. I våras började gradvis maten bli sämre. Hon hade svårare att få fram olika sorters rätter, det var mycket torsk med äggsås, och det var allt oftare maten var bränd när vi kom hem. Det började också bli som så att hon började få problem med att hålla koll på vilken dag det var. Skulle hon laga mat eller inte? Ibland kunde det vara väldigt mycket salt i maten, så mycket att det i princip inte gick att äta. Mer och mer saker började också bli lite virriga. Spisen kunde stå på. Kranen kunde stå på. Hon glömde att ta sina tabletter. Fortfarande kunde hon dock själv beställa färdtjänst och åka till doktorn mm.

Sedan i slutet av maj i år fick mamma en liten hjärtinfarkt. Efter det att hon kom hem har sinnet bara rasat. Från att ha behövt hjälp bara med städning behöver hon idag hjälp flera gånger om dagen. Och hon börjar leva i en annan värld. Ibland vet hon inte vem jag är. Vid de tillfällena är jag en liten flicka i mammas huvud och då kan den där gamla kärringen som kommer inte vara jag.

Hon får ofta besök nu för tiden. Besök som hon bara själv ser. Hennes bröder var där och bråkade en dag, trots att de varit döda i många år. Besvärliga var de och ville inte gå ut och plocka plommon till henne. Hennes mamma har varit där. Ibland är alla hennes barn där, ibland är det andra barn. Emellanåt är det några utlänningar som är där. Så hon är inte speciellt ensam. Även om vi inte ser hennes besökare. Hon ser sig förvånat omkring när vi frågar var de är.

En kväll ringde hon in till mig och frågade om vi hade en ooinbjuden nattgäst. Jag undrade vem hon menade.
"Den minsta tösen" tyckte jag hon sa. Min mans syster hade varit här med sina barn så jag trodde hon pratade om dem.
"De har åkt hem" sa jag. 
"Vad menar du med det?" frågade hon och jag förstod att det inte var dem hon hade pratat om.
"Vilken tös menar du?"
"Min minsta tös?"
"Men det är ju jag"
"Ja, men hon som kommer efter dig, vad är det nu hon heter..." och så sa hon mitt namn.
I det läget förstod jag att det var helt fel. Jag fick hålla igen, och säga till henne att hon kunde gå och lägga sig, vi skulle hålla koll på tösen. Eftersom hon också förklarade att hon inte kunde gå och lägga sig förrän tösen kom hem.

Hon vet inte alltid var hon är. En dag bodde hon i en länga där någon hade tagit hennes inkontinensskydd. En annan gång bodde hon i ett hem som hon inte riktigt visste var det var. Hon hittar inte alltid kläder att ta på sig. Det logiska tänkandet att om man inte hittar något så letar man, det finns inte längre. Hon hittar inte alltid toaletten, ibland tror hon inte att hon har någon toalett.

Och ändå kan man prata med henne om mycket. Så länge man inte diskuterar tid och rum för mycket. Eller ifrågasätter vissa saker. Som att någon flyttat huset hon bor i. Eller att vårt hus flyttat på sig, det stod inte där förut. etc.

Att stå så nära och se detta bryter ner en. Demensen, den stora, kommer så otroligt fort. Tar bort det sista av min mamma som finns kvar. Och jag blir själv ett nervvrak. Jag har ont i magen jämt. Så fort jag har varit ute hos min mamma så gråter jag floder. Jag håller också på att gå sönder. Fast på ett annat sätt. Sommaren har inte varit rolig.

Mamma ska in på ett äldreboende. Det sköna är att hon vill det själv. Det tråkiga är att i värsta fall kan det ta upp till tre månader. Jag vet inte om vi skulle klara tre månader. Biståndshandläggaren sa att hon inte trodde det skulle dröja så länge, men det KAN.

Den som var min mamma finns inte längre kvar. Även om det är så jäkla jobbigt nu så är jag glad att jag sett till att träffa min mamma så länge hon fanns kvar. Jag behöver inte ha dåligt samvete.

Nu får vi ta hand om skalet som en gång var min mamma. 

Ibland är livet förnedrande.